At Your Mercy

Så här lagom till jul, efter ett par frustrerande månader utan fungerande dator, har jag nu släppt en ny låt på MySpace. Låten jag har spelat in är inte helt nyskriven, utan är en av de låtar jag har spelat en del live den senaste tiden.
Resultatet av några timmar i studion blev en avskalad, enkel inspelning, där jag har försökt spegla textens innebörd.





Lyssna på At Your Mercy.

Close your eyes and see it's beautiful to be alive

Det händer ganska ofta att jag blir hög. Hjärtat blir lätt, lyckoruset stiger å känslorna svämmar över. Allt på grund av ett stycke musik. Det kommer oftast plötsligt. Jag kan höra en låt för första gången, å den går rätt in i hjärtat. Jag blir beroende, måste lyssna om å om igen å kan inte få nog. Andra gånger är det en låt jag har lyssnat på många gånger förrut, som plötsligt överfaller mej å hamnar i helt nytt ljus. Kanske för att stämningen just då är den rätta.

Det senaste dygnet har jag levt till Maia Hirasawas Star Again. Jobbade på hennes konsert på China teatern igår kväll, å blev helt hänförd av hennes framförande av den låten. Det var mäktigt å vackert, å jag var i precis rätt känslotillstånd. Det var ett sånt där tillfälle när allt omkring stannar upp för ett ögonblick.


En annan låt som har gjort mej lycklig å gett mej det obeskrivliga lyckoruset sedan början av året är The Swell Seasons Low Rising. Jag hörde den första gången på konserten i november, men det var när jag i början av februari köpte inspelningen från den kvällen som jag föll på riktigt för detta fantastiska stycke musik. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men den låten väcker något inom mej. Jag måste lyssna om å om igen, å jag tröttnar aldrig.




En artist som har väckts till liv hos mej de senaste veckorna är Sophie Zelmani. Jag har genom åren till å från lyssnat å inspirerats av henne, men aldrig så mycket som nu. Låtar som jag har hört förrut har plötsligt exploderat å tagit tag i mej på ett helt nytt sätt. Jag har insett hur vackra, insiktsfulla, poetiska de är, å även av dem har jag blivit beroende. Jag kan lyssna på My hur mycket som helst, å försvinna bort i drömmen, eller sväva iväg i Oh Dear å den vackra gitarren. Det finns inget sätt att beskriva hur sådan musik berör mina känslor.

Ibland tycker jag synd om mina grannar. =) Om de hör musiken jag spelar, å hur samma låtar går om å om igen i perioder. Men det är så jag är. Jag är beroende, å ibland kan jag helt enkelt inte få nog!



My mind is just where you are, you are, you are
And I'm tired of going that far
My heart beats so fast, so fast, so fast
Please slow it down so it will last

My dreams always always always confuse
They are to no use
I'm not going, going, going nowhere
Not until you're here

My life is giving, giving, giving
Back to me all reasons to be
My love is so hard, so hard, so hard
To feel and it won't ever leave

[Sophie Zelmani - My]

Ibland står tiden still

Ibland upplever man tillfällen då man skulle villja stanna tiden, å bara få dröja kvar ett tag just där å då. Man vill fånga känslan, å bara vara.



En sån upplevelse hade jag för snart sju veckor sen. Det var en mörk novemberkväll, å jag satt på en scen precis bakom en pianostol, i strålkastarljuset. Ett par meter framför mej på scenen stod Glen Hansard, å på pianostolen satt Matketa Irglova. Duon som utgör bandet The Swell Season, som spelade in filmen Once, å som vann en Oscar för låten Falling Slowly.

Nyss hemkommen från Rom hade jag gett mej iväg till Berns för en konsert jag sett fram emot sedan jag först hörde talas om den. Jag var ensam. Jag visste att det här skulle bli en sån konsert som man kanske kan uppskatta allra bäst utan sällskap. Längst fram på ena sidan om scenen, lätt lutad mot en högtalare, var platsen jag hade valt för att avnjuta kvällen.
Irländska Mark Geary öppnade med ungefär en halvtimmes konsert. Förvånande bra, å i helt rätt riktning för resten av kvällen.
Såsmåningom entrade Glen scenen för att inleda konserten med Say It To Me, helt ackustiskt, precis som i filmen.






Efter yttenligare någon låt, när även Marketa har tagit plats framför sitt piano, ber Glen oss komma längre fram. Det finns mycket plats framför scenen, säger han. Ni kan sitta på högtalarna, kom! Å folk var inte sena att lyda. Några hoppade upp på högtalarna, många ställde sej längst fram, lutade mot scenkanten, å själv hamnade jag som sagt uppe på scenen.

Det blev en mycket speciell kväll. Musiken var högklassig, känslan å stämningen makalös å tiden tycktes stå still. Glen å Marketa, båda två med stor naturlighet å ödmjukhet trivdes oxå å verkade aldrig vilja sluta. Låtlistan, som jag lätt kunde läsa från min plats, lämnades snart å låt efter låt lades till. Musiken steg, de sjöng, vi sjöng, å ingen ville sluta. Tillslut, efter närmare två timmar, sjöng vi alla tillsammans den sista refrängen, musiken tonade ut, bandet tackade å gick, å strålkastarna släcktes ner.




Upprymd å lycklig klev jag av scenen å begav mej hemåt i natten. Men den nästintill magiska känslan som kvällen skapade stannade kvar hos mej ett bra tag. Känslan av att få sitta där, känna musiken i kroppen, å få ta del av denna musikupplevelse så långt utöver det mesta jag tidigare upplevt.
Nästintill magiskt.

L'amore per la città

För två veckor sen var det sommar. Vi gick under pinjeträd i solen å jag njöt av känslan att ännu en gång vara i mitt kära Rom. Vi andades in luften, vandrade på de långa gatorna, pratade det vackra språket, insöp den historiska atmosfären.
Vi stannade, vände ansiktena mot solen å sa att det här ögonblicket skulle vi komma ihåg i vinter när kylan biter här hemma å allt är grått.


Vi gick in genom den tunga porten där vi bodde, in på innergården med balkongerna å fönderluckorna, där tvätten hängde på tork å kaktusar å små fruktträd i krukor sträcker sej upp mot den blå himlen ovanför.


Vi blickade ut över stadens alla tak, kupolerna som reser sej mot skyn å avtecknas mot en kvällsrosa himmel. Vi njöt av utsikten från stadens kullar, fyllda av den fridfullhet som vilar över staden timmarna innan solnedgång.


Forse al tramonto
ci sarà un bel sereno




Vi såg den gyllene solnedgången från Mont Pincio, å fick se tusentals fåglar flyga tillsammans i moln å virvlar mot himlen. Ett naturens eget skådespel.





Vi satt på uteservering på kvällen, under tak av grönskande träd med lyktor, åt pizza medan vi såg på folk som strövade förbi i gränderna. Vilade trötta fötter innan vi vandrade hem längs gatorna förbi upplysta byggnader å palats.





Det är allt det där, å så mycket mer, som gör mej så förälskad i Rom. Jag kan inte få nog.





















Ikväll är världen vacker på ett annat sätt.

Sommarstockholm

Stockholm är en härlig plats att bo på sommaren. Det händer alltid något, å om bara vädret tillåter finns det näst intill oändligt många mysiga ställen att spendera lata dagar på. Denna sommar i vår vackra huvudstad har för mej till största del innehållit tre saker; picknickar, promenader å gratisunderhållning. Vad mer kan man önska under solen?



Picknickar är helt klart nåt av det mysigaste man kan företa sej en sommardag i stan. I parker, vid vattnet, på stranden. Picknickfilten är flitigt använd, couscous-salladen har många variationer å mjukosttuben är en kär vän.



Promenader måste vara ett av de bästa sätten att umgås med någon. Vandra runt i stan, titta på allt omkring, prata om livet. Man kan hitta nya promenadvägar att utforska, eller ströva omkring på gamla favoritställen. Möjligheterna är oändliga.



Nåt av det bästa med att bo i en storstad är all gratis underhållning som finns att ta del av. Utomhuskonserter, parkteater, sommarbio under stjärnorna. Kombinerar man med en promenad dit å en picknick under tiden blir ju kvällen komplett.



Jag tror att sommaren dröjer kvar ett tag till. Än är det inte slut på mysiga måltider i gröngräset, vacker musik under träden å härliga promenader i solen. Jag hoppas på mycket mer innan löven börjar få färg å vindarna blir kalla. Å när den tiden kommer väntar nya företeelser å upplevelser som gör livet härligt...

June

Ibland när jag skriver musik är det nästan som om min gitarr skriver den åt mej. Som om melodin redan fanns, fast den just då spelas för första gången. Kanske är det för att mitt sinne redan har skapat den utan att jag visste det. Kanske är det för att det helt enkelt är självklart att det är så tonerna ska skapas samman, just där å då.

June är en sån melodi. Den skapade jag å min gitarr en dag i just juni, å den är ett stycke poesi utan ord.

Sommarkvällslycka

En sommarkväll i stan. Sol på en ljusblå himmel, liv å rörelse, förväntan, å sen en explosion av musikalisk glädje. Det är då man känner att man är hemma. När man befinner sej mitt i staden, när poesin flödar, å musiken får pulsen att öka å huvudet att snurra.


Ikväll var det Håkan Hellström på Grönan som skapade lyckorus.
Från scenen förmedlades glädje, entusiasm, känslor å poesi. Man kan inte stå oberörd när något så livfullt pågår på scen. Rytmer, harmonier å allsångsvänliga melodier som bär upp vackra, underfundiga, smarta, texter med känsla å inlevelse.
Det rycker tag i kroppen, adrenalinet ökar, å det är svårt att stå still.



Jag hade aldrig förr sett Håkan live, men trots att hans musik inte tillhör den av mej mest lyssnade, har jag länge velat gå på en av hans konserter. Jag anade att det här var den sortens musik som växer å gör sej allra bäst från en livescen, under bar himmel en sommarkväll.
Å visst var det så! Säga vad man vill om Håkan, men hans energi å glädje smittar. Han älskar det han gör, å det syns. Han kan det han gör, å det hörs.
Allt eventuellt snack om falsksång när det gäller Håkan faller platt till marken när man hör honom. Hans sätt att sjunga må vara speciellt å säreget, men falskt är det då inte!

Jag tror bestämmt att Håkan kommer spelas mycket mer genom mina högtalare i sommar!



För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

[Håkan Hellström]

Walk with me

Jag tycker om att promenera. Soliga, kalla vårdagar i stan, precis innan knopparna har slagit ut. Grå eftermiddagar vid vattnet, när duggregnet hänger i luften å fuktar gräset. Ljumma försommarkvällar i folkvimlet bland uteserveringar på gatorna.

Ibland är det så skönt att gå själv. Vandra ensam med mina tankar å intryck av omgivningen. Men oftast tycker jag om att gå med någon.




Jag har en vän som oxå tycker om att promenera. Vi brukar gå å gå i timmar. Prata om allt eller inget, titta på folk, fundera över livets klurigheter å fyndigheter. Vi vandrar kvarter efter kvarter, upptäcker nya små stigar å vägar, hittar sommarens picknickställen, småler åt alla joggare som passerar förbi oss, å provsitter de perfekta bänkarna å viloplatserna utmed vägen.






Den här tiden på året är kvällarna bäst. Precis när solen har gått ner å himlen är ljusblå i väst. Att gå bland trädgårdar, när alla dofter av träden å blommorna förstärks å fyller hela luften. Det är den bästa tiden på dygnet.

Under mitt paraply...ply...ply...

Den dök upp förra våren. På radion, på uteställena, på MTV, Youtube, å i var å varannan tonårings iPod. Låten som aldrig lämnade oss ifred. Å som jag avskydde den! Den typiska videon med halvnakna brudar, tjejen som kråmar sej å sjunger i alla möjliga onaturiga kroppsställningar. Vi har sett det förr. Lite "a-ha a-ha" å lite "yeah yeah". Jag tröttnade efter två sekunder.

Men. Plocka bort gummitjejen, plipp-ploppet å den handviftande coolingen. Kvar finns en låt som faktiskt visar sej vara riktigt bra. Å det finns det uppenbarligen många som tycker. Mandy Moore har insett det, likaså Lillasyster. Marié Digby har gjort sin egen version, å även Manic Street Preachers.

Å så har vi Montt Mardié. Som verkligen har lyckats. Denna avskalade, enkla, vackra version på svenska har totalt fångat mej denna vinter. Så mycket bättre än orginalet å alla covers som har gjorts.
Så nu spelas låten även hos mej, om å om igen. Å jag kan inte få nog.

Dusk is coming, but I'm dawning inside

Det slog mej att klockan är efter fem å det fortfarande är ljust ute. Det kom till mej som ännu en behaglig upptäckt, denna dag redan så fridsam å fylld av insikt.

Små saker blir stora i rätt ljus. Stormande situationer hittar sin rätta plats, lägger sej till ro i själen, å ger en stigande glädje efter betänksamheten.
Kan något ge mer förnöjsamhet än en frid i själen å ett inre i fred med sej själv?

Så lockar denna dag - trots en grå kvällshimmel utanför fönstret, å med ovissheter å gåtor smygande utanför dörren - ett leende fram över mitt ansikte å ett förväntansfullt glitter i mina ögon.

Bella Roma

Redan sju veckor sedan. Mina härliga dagar under solen i Rom. Det var dagar av frihet. Att kliva på flyget ensam en kall, mörk vintermorgon, färdas genom soluppgången över vita alptoppar, å landa i solens land. Få andas in den friska, klara luften, höra det vackra språket, vandra på gator som badade i solljus, å i parker skuggade av gröna palmer å kaktusar. Få kryssa fram i trafikvimlet på Marcos scooter med vinden i ansiktet.

       

Att Rom var vackert på sommaren visste jag redan. Men det visade sej vara, om möjligt, ännu vackrare på vintern. Grönare, friskare luft, å inte lika kryllande av turister. Den här gången fick jag uppleva mer av stadens själ.


När vinterkvällarna känns alltför långa, när regnet slår mot rutan, å kylan tränger igenom tjocka lager av tröjor å halsdukar; ta några dagar ledigt å åk till Rom. Stå å titta upp mot mäktiga Colosseum i vintersolen. Ta de vindlande trapporna upp i Peterskyrkans kupol precis innan solnedgången, å blicka ut över ett Rom skimrande av nyanser.




Där å då inser man att vintern inte kommer vara för evigt, att solen även kommer hitta sin väg hit till norr, å att våren snart kommer med nytt hopp å mod.








Å att man alltid kan återvända till Rom när man behöver några dagar av frihet.

If I could be the butterfly outside your window...

Äntligen är min röst tillräckligt bra för att tillåta mej att sjunga igen! Låttexter, idéer, melodier å färdiga sånger ligger på hög i mitt huvud å bara väntar på att bli färdigskapade. Nu har jag plockat två ur högen, spelat in, mixat, å laddat upp på min MySpace-sida.
Det blev Butterfly, en av de jag har varit mest ivrig det senaste året att få spela in, å So Much Sweeter, en sång om längtan å olika skeden i livet.

   - Butterfly

If I could be
A butterfly outside your window
If I could be
The sunbeam on your carpet
If I could be
A tune from your stereo
Then I would be
So I would be

If I could be
A picture on your wall
If I could be
The postman at your frontdoor
If I could be
The child playing in your backyard
Then I would be
I would be

Then I would know how you are doing
I would know if you are fine
You wouldn't even notice me
I promise I wouldn't be in the way
I would just make sure that you're ok

If I could be
Your shadow on the floor
If I could be
A bird in the tree by your car park
If I could be
The neighbour saying hello in the stairs
If I could be
Then I would be

If I could be a butterfly
Then I would be just flying by

[Butterfly - Ida Andersson]

La forza della musica

Kan man med ord beskriva hur själen kan beröras av en melodi? Kan någon förklara kraften i en ton? Styrkan i musik?
Om jag var vetenskapsman skulle jag försöka skriva en formel. Ett + ett = två. En harmoni av toner + en känslomottaglig själ = en överväldigande känsla. Men det är inte så enkelt. Ljudet av musik kan inte förklaras. Det kan höras. Eller lyssnas till. Eller kännas.
För hur kommer det sej att man kan lyssna på en sång som man har hört hundra gånger förr, å plötsligt bara fyllas av en obeskrivlig glädje? Eller känna en våg av längtan, ett stygn av sorg, en känsla av frihet?
Jag är ingen vetenskapsman. Jag vill inte ens försöka förklara. Å jag vill inte bara höra musik, jag vill lyssna. Å jag vill känna!


La musica mi libera
La musica addolcisce il dolore
Canta per mi
Suona mi toni bei
e sognerò una volta ancora


The music sets me free
The music reduces the pain
Sing to me
Play for me beautiful tones
and I will dream again

I close my eyes and I'm there...

Regniga höstkvällar som den här vandrar mina tankar tillbaka till Vernazza.

Än en gång sitter jag på piren i den varma sommarkvällen å äter underbar italiensk pizza. En bit bort skrattar å leker barnen i vattenbrynet, jag känner havsluften mot mitt ansikte å önskar att tiden kunde stå stilla en stund. Jag vandrar uppför den lilla gatan kantad av träd med vita blommor, vinden drar i mitt hår å i min klänning, å luften är fylld av blomdoft å skratt. Från den lilla resturangen lite längre upp hörs musik, jag sjunger å dansar barfota på de varma stenarna på gatan. De rosa å gula å vita små husen med fladdrande tvätt hängande utanför fönstren, det lilla torget i hamnen som kvällen därpå förvandlas till konsertplats med symfoniorkester som ackompanierar ett kvällsdopp under stjärnorna...




I'll find a way to see you again...


[Rachael Yamagata - I'll Find A Way]

Kiss the rain

Tonight I'm like a waterdrop
Falling from the sky
Crashing against the window
Going down and by

Will you be the puddle
in which I land?

En sinnesöppnande resa

Så var man hemma igen. Tre veckor av frihet, upplevelser, sol, värme, glädje, trötthet, å vackra sinnerstämningar ligger nu bakom. Inte bara en resa. En utvidgning av själen.


Berlin - Den gråa staden.
Brander burger Tor, Berlinmuren, Gedächtniskirche, Siegesäule, alltihopa på en lång, intensiv, blåsig dag, mittemellan två nattåg. En stad som man känner sej mätt på efter en dag. Hauptbahnhof, den klart bästa tågstationen av alla vi spenderade tid på under resan.


Paris - Den vita staden.
Montmartre, Sacre Coeur, Eiffeltornet, Notre Dame, L'Opéra Garnier. Två dagar av intensivt turistande, strövande, möte med gamla vänner, middag på restaurang i mysiga Quarter Latin. I vackra parken Jardin des Tuileries fick mina sinnen flyga fritt å drömmarna var inte långt borta.


Albertville - Den blågröna staden.
Omsluten av berg, nedbäddad i ljusa dimmor morgon å kväll, tyst å stilla. Tre dagar att varva ner efter storstadens vimmel. Den sista dagen tog vandringsstigarna oss högt upp i bergen, med milsvid utsikt å inte långt kvar till himlen.



Genua - Den grådisiga staden.
Trafikbuller, vespor å stora båtar. Ett mellanstopp i en bullrig, livfull stad. Youghurtglass på uteservering på kvällen tillsammans med en annan tågluffande kompis, en natt med försök till sömn i ett varmt, bullrigt rum precis vid stora vägen vid hamnen, å sen vidare söderut.


Vernazza - Den rosa staden.
Paradiset vid havet. De små husen klättrar upp på kullarna mot vinodlingarna, i den lilla hamnen guppar småbåtarna, symfoniorkester på torget som akompanierar ett kvällsdopp i skymningen, vita blommor på träden på den lilla huvudgatan. Två nätter i ett mysigt rum beläget mitt i byn, två minuter från hamnen å den lilla stranden. Här stod tiden stilla.


Rom - Den ljusbruna staden.
Historia, värme, å liv. Colosseum, Spanska trappan, Fontana di Trevi i kvällsljus, Vatikanen, Forum Romanum. Möte med en vän, middag å vandring i de vackra kvarteren i Trastevere på kvällen, tre nätter på ett lustigt B&B, guidning runt stan av min vän. Rom var en stad av frihet, vimmel, stämningar å oupptäckt djup. Jag kommer snart tillbaka!


Venedig - Den silverskimrande staden.
Gator å gränder, kanaler å gondoler, karnevalmasker i varenda butiksfönster, liv å rörelse. Rialtobron, Piazza San Marco vimlande av duvor å turister under en ljusblå kvällshimmel i soldis. När solen går ner växer skuggorna, hundratals lyktor speglar sej i vattnet, stjärnorna lyser svagt, å det kluckar av stilla vågor när båtarna sakta glider fram. Det är vackert, det är romantiskt, å det är på riktigt.


Salzburg - Den dimblå staden.
Slottet som står på kullen, som en tron över staden. Floden som turkosblå slingrar sej fram, wienerschnitzel på en uteservering, underliga statyer i parken vid Mirabell slott. På kvällen tog vi bergsbanan upp till slottet, å blev hänförda av den sagoliga utsikten. Var det Salzburg omgiven av berg i skymningen vi såg, eller var det Dimmiga Bergen i Midgård, eller Narnias borgar i kvällsljus? Det var en ny, oskriven saga som växte fram i fantasin å förde sinnet långt bort i rum å tid.


Prag - Den röda staden. Grått å regnigt, så full av historia å outtalade berättelser. Så mötte oss vår sista stad. Karlsbron, Rådhusklockan i Gamla Stan, Kommunismuseet, Petrintornet, billig å god mat. Det regnade på oss å alla svartnade statyer. På kvällen förvandlades en grå stad till en magisk plats. Karlsbron i ljuset av sina lyktor, mitt på bron en folkmusiktrio i fackelsken, fyrverkerier över floden i horisonten. Ögonblick som inte går att beskriva i ord. Så jag stannar där, mitt i det overkliga.

Min inre värld har blivit något större, den fysiska världen något mindre. Mina sinnen är triggade, inspirationen är stor, å nya drömmar växer inom mej. Vem vet vad som väntar härnäst...

En regnkväll

Juninatt. Det smattrar mot fönstret, å ikväll känns regnet bara alldeles rätt. Det ska regna ikväll. Det ger den där stämningen som skulle infinna sej, å försätter mej i det känslotillstånd som jag ska vara i just ikväll.

Ikväll är jag inte hemma. Ikväll sitter jag på ett litet café i Paris. Lyssnar på tonerna som lekfullt klingar från gitarren nånstans i närheten, tittar på människorna som långsamt rör sej förbi, fantiserar om glädje å sorg i denna romantikernas stad.
Ikväll vandrar jag på en liten stig mellan bergen i den nedgående solen. Tittar upp mot de snöbeklädda topparna, ser fåglarna sväva högt på himlen, å nynnar glatt på en melodi om berg som lever å fyller mitt hjärta med musikens ljud.
Ikväll står jag på en bro i Venedig å ser den rosa kvällshimlen spegla sej i vattnet. Jag hör skratten från torget bakom mej å känner en svag doft av vin å hav å vind, å jag ler, berusad av kvällens första stjärnor.

Inte långt kvar nu...
La fille danse
Quand elle joue avec moi
Et je pense que je l'aime des fois
Le silence, n'ose pas dis-donc
Quand on est ensemble
Mettre les mots
Sur la petite dodo

La fille danse
Quand elle joue avec moi et la pluie
Elle me manque
Pourquoi?
Non,non
C'est la chanson, la nuit, le vent
L'amour , le son
De la petite Dodo

[The Professor - Damien Rice]

Det fattas mej

Denna eländiga förkylning som vägrar släppa greppet om mej! Två veckors hostande, snuvande å nysande. Lite bättre en dag, iväg å jobba, tillbaka till hostandet igen dagen efter. Man sitter inne å märker knappt att det faktiskt håller på att bli sommar utanför dörren.
Jag har inte kunna sjunga på tre veckor. Låttexterna samlas på hög, melodierna föds i huvudet, men längre än så går det inte. Hur ska man kunna skriva en sång om man inte ens kan sjunga den?
Utan min sång känner jag mej en aning handikappad. Någonting fattas mej. Jag känner mej inte riktigt hel, inte riktigt fri...

Jag säger som Oh Laura...Release me!

Anyone can dream

Våren är här, å snart även sommaren. Jag har precis upptäckt att det är en syrenhäck jag har utanför fönstret. Jag älskar syrener!

Inspirerad av våren å de soliga dagarna har jag spelat in
Dreamer, en sång för obotliga optimister å eviga drömmare. =)

Man kan alltid drömma. Drömmar å förhoppningar kan göra en besviken, men de kan oxå lysa upp en grå vardag å ingjuta hopp i mörkret.

Glöm problemen å dröm dej bort en stund...


I'm one of those girls who use to dream
Dream of summer days and starlit nights
Evening walks in moonlight
And maybe I expect to much
I somehow want my dreams to appear
Call me crazy but is that really so weird

Anyone can dream
Anyone can hope
And when it comes to dreams coming true
Sometimes they don't, and sometimes they do
But I will always keep on wishing
What harm can a dream do
So I tell you now, believe me or not
Some of the dreams I have already got

I'm one of those who think life is bright
I've seen trouble and I know about things even worse
And sometimes it's hard to see the light in the curse
But if life would be all throughout dark
How can I feel joy, how can I love?
How could the sun still shine from above?

Anyone can dream
Anyone can hope
And when it comes to dreams coming true
Sometimes they don't, and sometimes they do
But I will always keep on wishing
What harm can a dream do
So I tell you now, believe me or not
Some of the dreams I have already got

[Dreamer - Ida Andersson]

New

De senaste dagarna har har tillbringat till största del i min lilla studio. Resultatet blev en helackustisk version av New, en sång som jag skrev förra året å har bearbetet mer den senaste tiden.

Vore det inte skönt att leva varje dag som om allt var nytt? Att leva helt utan begränsningar å fördomar om hur livet ska vara? Att leta inom sej å hitta svaret på vem du är, å hur du kan leva idag?


Stop
Take a breath
Let the wind blow through your hair
Take a step
Take a chans
To find out who you are

Cause no one else can tell you
who you really are inside
And no one else can give you the answers

And today I feel like a new person
Everyday I feel like a new creation
Every day is new
Every moment is for the first time
Nothing from yesterday
Can stop you from being new today

Hey
If you're scared
If you feel like you loose control
It's ok
If you cry
Just let go, you know you can do it

Cause no one else can take away
The walls you hide behind
And no one else can give you your freedom

And today I feel like a new person
Everyday I feel like a new creation
Every day is new
Every moment is for the first time
Nothing from yesterday
Can stop you from being new today

[New - Ida Andersson]

Födelsedag i London

För ett par dagar sedan hemkommen från härliga London, en stad som jag förälskade mej i redan första gången jag var där. Jag älskar teatrarna, gatorna å torgen, parkerna, arkitekturen, vimlet.
Vi hann med mycket under ett par soliga dagar. Shoppade i härliga Camden Town, solade i Hyde Park, vinkade åt webkamera i Covent Garden, gick å såg Phantom of the Opera, gick på nattpromenad utmed River Thames, vandrade runt i Notting Hill m.m





London är en stad som jag nån gång kommer bo i. Det känner jag på mej... =)

En dos av magikänsla

Så ska man försöka sätta ord på en upplevelse igen då...
Damien Rice på Cirkus igårkväll. Jag fick tag på en biljett. Dyrt. Var det värt det? Absolut!

Det var svårt att veta vad man skulle vänta sej. Efter att ha läst om hans pågående turne, å hans senaste gigs, visste jag att de hade varit väldigt olika. Han hade spelat olika låtar, varit på olika humör, pratat mycket mellan låtarna eller nästan inget alls osv. Så även om jag hade väldigt höga förväntningar var jag lite spänd innan. Skulle han spela "mina" låtar? Skulle han vara på rätt humör? Skulle han leva upp till mina förväntningar?

Jag hade inte behövt oroa mej. Det gjorde inte så mycket att han inte spelade alla mina speciella favoriter. Eller att han var lite oberäknelig i humöret.
Känslan fanns där! Inlevelsen, lidelsefullheten, rösten som får håret på armarna att resa sej. Det var underhållande, roligt, röjigt, starkt, å bitvis magiskt. Under sista låten, en av de som berör mej mest, fanns inget annat att göra än att bara stå där helt handfallen, med tårarna på väg fram ur ögonen å bara insupa.

En kväll att gömma kvar i minnet länge, å ta fram närhelst man är i behov av en dos magikänsla å innerlighet.

[Foto: Olle Kirchmeier, rockfoto.nu]

I remember it well
The first time that I saw
Your head around the door
'Cause mine stopped working

I remember it well
There was wet in your hair
I was stood in the stairs
And time stopped moving

I want you here tonight
I want you here
'Cause I can't believe what I found
I want you here tonight
I want you here
Nothing is taking me down, down, down...

[I Remember - Damien Rice]

Grey

Då var det dax att presentera ännu en nyinspelad låt på min MySpacesida.
Låten heter Grey, å jag skrev den för ungefär ett år sen.
Det var ett sånt där tillfälle när text å musik bara kom utan att jag egentligen behövde tänka. Jag hittade känslan långt inom mej, å ur den föddes Grey.
Den är skriven till alla de som känner sej fångade i den gråa massan. De som längtar efter att få bryta sej fria, kliva ut ur mönstren å börja sprida färger omkring sej.



She was the girl no one really knew
Walking through the halls unnoticed
For someone she was the lonely one
For another she was the odd
For the mass she was just no one at all

She never really wanted to be like them
It was more like she despised it
Just a girl who wanted her freedom
But she didn't have the strength

She rather walked alone
Than tried to fit in
Alone in the middle of a crowd
Staying grey in a colourless place

She was the girl just good enough for a while
Then replaced by someone else
Sometimes she felt at home
The next day she was a stranger
Most of the time she was just there

She looked at everything with mistrust
Questioning the rules and unwritten laws
Wishing she would have the courrage to break free
But she never had the strength

She rather walked alone
Than tried to fit in
Alone in the middle of a crowd
Staying grey in a colourless place

Grey in a colourless place

[Grey - Ida Andersson]

Release!

Då var det äntligen dax. En av mina låtar finns nu uppladdad på Min MySpacesida. Har länge haft planer på att börja spela in å lägga upp mina låtar på nätet, men pga lite krångel med studioutrustning har det blivit fördröjt.

Men nu är allt på plats. Min mik (BMC2 kondensatormik från JJlabs), mitt ljudkort (Focusrite Saffire), å mitt redigeringsprogram (Cubase).

Det är fantastiskt roligt att skriva musik, göra arr, spela in, redigera, mixa. Roligt å svårt. Jag håller fortfarande på att lära mej, men det går framåt.

Den första låten jag har spelat in å laddat upp på MySpace, är Piercing Eyes. Den får tala för sej själv.



Heart is light
Soul on fire
Feet soaring of the ground
Heading high
Eyes to the sun
World in hands
I'm reaching
Touching the sky

Time is still
Chans is here
Words are runnin' through my head
Truth in mind
Out of breath
Spinning slow and spinning fast
Touching the sky

And it's all because of those
Piercing eyes
Those eyes, eyes, eyes
Piercing eyes

Waking soul
And breathing eyes
Through sleeping days
To hasten time
I'm walking strong
With stumble steps
Facing stars
Touching the sky

And it's all because of those
Piercing eyes
Those eyes, eyes, eyes
Piercing eyes

[Piercing Eyes - Ida Andersson]

Damien Rice

Jag har precis upptäckt att Damien Rice spelar på Cirkus 24 mars.
Självklart slutsålt, sedan lång tid tillbaka. Å jag bara undrar, hur har jag kunnat missa detta? Det finns ingen artist jag hellre skulle gå på konsert med just nu. Det skulle vara en näst intill magisk upplevelse.

Frågan är om det är någon idé att bege sej dit i hopp om att någon säljer biljetter utanför? Säkert jättedyrt. Följdfrågan är hur mycket det skulle vara värt att få tag på en?

Damien Rice, som sjunger The Blower's Daughter så vackert å med sån inlevelse att man kan gråta. Damien Rice, som berör mej enda in i hjärtat med sin lidelsefulla röst å melankoliska poesi.

Ibland önskar man att man höll lite bättre koll på saker...


And so it is
Just like you said it would be
Life goes easy on me
Most of the time
And so it is
The shorter story
No love, no glory
No hero in her skies

I can't take my eyes off of you
I can't take my eyes off you
I can't take my eyes off of you
I can't take my eyes off you
I can't take my eyes off you
I can't take my eyes...


[Damien Rice - The Blower's Daughter]

Sluta inte andas

Vad är det egentligen som krävs för att någon ska kunna kalla sej tex konstnär, musiker, låtskrivare, författare, eller designer?

Det finns människor som målar. Stora, berömda tecknare som ställer ut tavlor i stora gallerior, som tjänar massor av pengar på att fästa lite färg på en duk, å som med stor sannolikhet kommer få sina verk uppförda på museum efter sin död. De är de stora konstnärerna.
Det finns människor som designar kläder till de stora modellerna å kändisarna. De bestämmer det kommande modet, designar skådespelerskornas klänningar till Oscarsgalan, å skapar egna märkeskläder uppkallade efter sitt namn. De är de stora designerna å modeskaparna.
Det finns människor som hela sitt liv kan leva på att skriva låtar till stora artister. Eller som själva utövar sång eller musik, säljer miljoner skivor, å drar tusentals personer till sina konserter. De är de stora artisterna å låtskrivarna.

Men det finns fler som målar. De finns de som aldrig kommer få en tavla upphängd nån annan stans än på en vägg i sitt eget vardagsrum, men som inte lever en dag utan att pennan eller penseln får skapa.
Det finns fler som designar. De som har sinnet fullt av idéer, ritar mönster å syr skapelser som ingen annan de själva kommer klä sej i.
Å det finns fler som skapar musik. De som kanske aldrig kommer höras i radio eller stå på någon scen, men som sjunger var de än befinner sej, som kan låta timmarna gå framför ett piano, som skapar ord, poesi, melodier av allt som uppenbarar sej i deras sinnen.

Jag kallar mej låtskrivare. Jag kallar mej sångerska. För jag sjunger! Jag skriver musik! Att skapa musik är för mej som att andas. Jag måste!
Å varje melodi som skrivs, vare sej det är av en stor artist eller av dej eller mej, är en skapelse, ett verk. Varje tavla som målas, eller klädesplagg som designas är en skapelse, något nytt.

Så sluta aldrig andas. Skriv, spela, måla, designa, skapa! Det du skapar har ingen gjort förrut, å ingen skulle kunna göra det utom du. Det är ett unikt verk. Å du är konstnär, du är designer, du är låtskrivare.

För du andas.

Perspektiv

Det händer lite då å då att jag stannar upp å tänker igenom min tillvaro. En slags utvärdering av mej själv. Inte någon stor livsomvälvande genomgång, utan mer som om jag kollar till mej själv lite. Hur har jag det? Hur mår min själ? Hur är min situation just nu? Ångar jag något jag har gjort eller sagt? Ångrar jag något jag inte har gjort eller sagt?
Vad skönt det är att komma fram till att man har frid med sej själv, sin själ å sina beslut. När man vet att man har gjort rätt, tänkt rätt, tagit rätt beslut. Sen kan andra säga eller tycka att man borde göra annorlunda, att man har konstiga sätt att se på saker, eller att man bara är lite konstig generellt. =) Men så länge mitt hjärta är äkta å jag helt enkelt vet att det jag gör är rätt, då spelar det ju faktiskt ingen roll. Då kan jag låta andras åsikter rinna av mej, å fortfarande ha frid med mej själv.
Folk har åsikter. Det är naturligt å kommer alltid vara så. Men kom ihåg att det bara är den som har hela bilden som kan uttrycka sanningen.

Otålighet

Jag tror jag har ganska bra tålamod för det mesta. Jag har fått lära mej att ha det. Fått lära mej att vänta.
Jag kan ha tålamod med människor. Det ska till rätt mycket för att jag ska bli irriterad på någon. Jag kan ganska lätt rycka på axlarna å tänka "jaja, alla kan ha en dålig dag". Vissa beteenden å ageranden hos andra kan jag självklart tycka är fel å svåra att acceptera, men på det hela taget tror jag att jag kan stå ut med rätt mycket innan mitt tålamod tar slut.

Men...ibland är jag otålig. När jag väntar på något som jag vet ska hända men det tar lång tid innan det händer.
Just nu är jag väldigt otålig! Jag väntar på en sak som kommer göra rätt så stor skillnad i min tillvaro. Å hela tiden skjuts det upp. Några dagar till, nästa vecka kanske, en vecka till... Å jag står å stampar. Jag vill komma igång!
Särskillt otålig blir jag av det faktum att jag inte kan göra något för att påskynda det jag väntar på. Jag kan inte tjata på någon, gripa in själv å förändra läget. Jag får bara fortsätta vänta. Å fortsätta öva på att vara tålmodig. =)

Under tiden kan jag roa mej med att titta på fantastiskt roliga Anders och Måns. Svårt att hitta roligare å skönare humor!

Varje vackert ögonblick

Det finns så mycket mörkt i världen. Så mycket som gör ont, så mycket som man inte förstår, å så många tårar av sorg å förtvivlan. Världen är utan tvekan vriden.

Men trots allt finns det så otroligt mycket vackert å skönt. Ögonblick av stum förundran som stannar kvar å fyller hela själen. Å det är de ögonblicken vi måste ta vara på. Lära oss att se bakom, igenom mörkret, å ta till oss det vackra. Stanna å titta på ett vackert träd, njuta av en väns trofasthet, våga skratta högt av det lilla pirret av glädje som kommer av en lycklig tanke, dansa ensam till vacker musik, känna värmen i en kram, fyllas av lycka när någon speciell ler mot en, njuta av ett vackert minne. Tar vi vara på alla vackra ögonblick blir det lättare att se att det trots allt finns ljus i världen, att kärleken inte har tagit slut, å att det är härligt att leva!

It's a crazy world

Denna förvirrade värld!
Hur ska man kunna få grepp om tillvaron när så mycket är konstigt, svårbegripligt, snett å helt enkelt ogreppbart?
Ibland vill jag bara stänga in mej, krypa ner under en filt, försvinna bort i en bok eller film, å önska att världen var som där å då. För ett par hundra år sen när världen var vacker å människor var snälla å tog hand om varandra. När barn fick vara barn, å man kunde bli överlycklig över hattar med fjädrar i å klänningar med puffärm.
Men jag finns till nu, å måste leva med allt sjukt som hela tiden händer omkring mej. Jag måste stå ut med att inte kunna gå ut ensam så fort det blivit mörkt, att behöva stänga ute omvärlden när jag åker hem sent om kvällarna för att slippa kommentarer å oönskad uppmärksamhet från totalt okända människor, å att läsa om den förvridna värld jag lever i på varenda löpsedel jag går förbi.

När inte ens vänner tar hand om varandra, då har det gått långt. När själviskhet å konkurrens kommer före sann omtanke å kärlek, då är det lätt att tröttna på allt å önska sej långt, långt bort...

There's a song already there waiting inside

Dessa härliga veckor. Solen strålar, luften är härligt kylig å frisk. Full av liv. Som vid varje årstidsskiftning vaknar min själ på ett speciellt sätt. Känslor, längtan, toner å ord formar sej i mitt hjärta å vill ut! Jag vill dansa i solen, bland löven som snart börjar ändra färg å falla till marken. Jag vill dansa å sjunga i regnet!

Singin' in the rain! Återigen fylls scenen på min Oscarsteater med glädje, sång, dans, liv å energi. Romantik. Vackra stämningar. Å regn! Å mitt i vimlet finns jag, lycklig å upprymd.


I'm singing in the rain
Just singing in the rain
What a glorious feelin'
I'm happy again
I'm laughing at clouds
So dark up above
The sun's in my heart
And I'm ready for love

Let the stormy clouds chase
Everyone from the place
Come on with the rain
I've a smile on my face
I walk down the lane
With a happy refrain
Just singin',
Singin' in the rain



September. I år är september en lycklig månad. Med september kom så mycket lycka på en gång till mitt hjärta. Efter väntans månader fick min själ kliva ut på äventyr på nytt. En vind kom å blåste liv i lågan.

Jag är förundrad. Förundrad över musikens kraft. Hur en ton, ett ackord, en harmoni, en melodi, kan fånga själen så totalt. Hur den kan tränga rakt in i hjärtat å göra en helt lycklig längst inuti. Eller skapa en så passionerad, obestämbar känsla, att man bara vill gråta. Hur känslan av en sång kan gå rakt in å skapa nya sånger i mitt inre. En frisk,kylig höstvind kan mana hjärtat till poesi. En ensam stjärna på en hösthimmel kan väcka musik till liv som redan länge funnits där inne, fast utan ord. "There's a song already there waiting inside".
Skapandet har ingen gräns!

Idag är det Missy Higgins-väder. Definitivt.

Don't predict what to come when I walk in the room

En sak som jag aldrig kommer förstå eller acceptera är placerandet av andra i fack. Varken människor som grupp eller som individer. Frågan är hur man undviker det i sina egna tankar å sitt eget liv. Går det att vara helt fördomsfri å att alltid se människor som de är just där å då?

Många gånger har jag varit med om, när jag ska träffa nya människor, att vänner har sagt saker i stil med; "Hon är väldigt blyg å tyst, bara så du vet" eller "Han är si å så, tänk på det". Automatiskt byggs då en bild upp i mitt inre om hur personen i fråga kommer vara å bete sej, å även om hur jag ska bemöta honom eller henne.
Frågan är om mina vänner har haft rätt att säga så? Kan man tala om för någon hur en annan person är? Kan man över huvud taget sätta en stämpel på en människa?

En människas beteende kan vara styrt av så mycket. Man kan agera olika beroede på vilket sammanhang man är i, vilka människor som finns runt omkring, vilket humör man är på, vilken tid på dygnet det är, osv. En människa som i vissa sammanhang blir blyg å tyst kan i ett annat sammnhang vara framåt å pratsam. En som lätt blir arg i vissa människors sällskap kanske inte alls blir det tillsammans med andra. Så när någon talar om för en annan hur en peron är, är det bara en liten del av sanningen. Du får då bara veta hur personen har varit när din vän har träffat honom eller henne. Din väns uppfattning.
Självklart har man rätt att dela sin uppfattning av människor med andra. Frågan är om det är nödvändigt? Vad det leder till å vilken nytta det gör?

Se på människor med nya ögon varje gång. Förvänta dej inte ett speciellt beteende, en viss handling, eller ett visst bemötande. Gör det inte svårt för andra att vara äkta genom att i förväg ha en förväntan på dem.



How can you say "That's not like you"
And who can tell what's my way to do
Maybe I'm not at all as you asume
Don't predict what to come when I walk in the room

If you're gonna laugh, do it loud!

Tänk dej in i situationen.
Klockan är ungefär halv 11 en torsdagkväll. Du går på tunnelbanan i stan å efter ett par stationer är vagnen full med människor, både sittandes å ståendes. Ett gäng grabbar sitter snett emot dej å pratar högt å spelar hög musik. Hiphop/R'n'B/Rap. Folk omkring skruvar irriterat på sej, blänger lite, men ingen kommer sej riktigt för att säga till dem att stänga av. Stämningen i vagnen är en aning irriterad å spänd.
Då händer det. Tåget stannar. En äldre kvinna med endast en glimmande guldtand mitt i munnen kliver på å sätter sej bredvid dej. Men hon är inte vilken gumma som helst. Hon är en glad gumma. En mycket glad gumma. Så glad att hon skrattar. Ett högt, klingande, smittande fnitter. Utan hejd å utan stop. Å med ett är stämningen förändrad. Killarna har plötsligt stängt av sin musik. Nu sitter de mer eller mindre dubbelvikta å skrattar de oxå. Runt omkring i vagnen börjar leenden sprida sej på folks läppar. Leenden som spricker upp å blir till små skratt. Å tillslut skrattar hela vagnen. Ingen kan låta bli. Alla smittas av dem glada gummans glädje, å ingen kan sluta. Själv sitter du, vänd helt mot fönstret för att över huvud taget klara av situationen, med tårar i ögonen å har nästan tappat andan av skratt. Efter en station kliver den glada gumman av, å lämnar en hel vagn fylld med leenden. Tåget kör vidare, å någon säger det vi alla frågar oss; Undrar vad hon skrattade åt.
Ingen vet. Men stämningen i vagnen är betydligt gladare än förrut. Grabbarna med musiken stör oss inte längre, å många stationer framåt sitter folk fortfarande med ett leende på läpparna.

Denna händelse kommer länge dröja sej kvar i mitt minne. Tänk vad en glad gumma kan åstakomma! =)

Virus of the mind

Alla dessa oskrivna regler å lagar. De talar om för oss hur vi ska se ut, bete oss i olika situationer, hur vi bör tycka å tänka. Som en slags osynlig mall som säger, "gör så här så gör du rätt". "Lev efter reglerna så blir du accepterad." Men vem bestämmer vad som är "rätt"? Vem säger vad som är "normalt"?
Träffar jag nya människor förväntas jag vara glad, öppen, ställa artiga frågor om den andra, berätta lite ytliga fakta om mej själv. Men ibland kanske jag bara vill säga hej å sen sitta tyst å iakta. Jag kanske inte vill berätta om mej själv just där å då. Å kanske jag till å med är helt oitresserad av vem den där andra personen är just vid det tillfället. Men följer jag inte mallen anses jag vara otrevlig, tråkig, kanske till å med oförskämd.
Varför förväntar sej människor, kanske till å med tar för givet, att alla följer samma mall? Att alla vill å kan leva ett så kallat "normalt" liv, följa alla "normala" sociala regler?
Jag vill vara äkta. Kan jag inte göra något äkta å fullt ut så låter jag hellre bli. Jag kan inte klistra på en yta för att det anses vara "normalt" eller trevligt. Å det får helt enkelt andra acceptera. Ta mej som jag är. I follow my own rhythm and rhyme.



I was watching this talk show the other day
And on it there was this guy and he was saying
"When you let other people tell you what's right
when you leave your instinct and your own truth behind he said
that's a virus of the mind
that's a virus of the mind"
Well I guess it's kinda like loosing your sight
For a second you think that they might be right
And it feeds the doubts that you have inside
It almost starts to feel like a crime
To follow your own rhythm and rhyme

I'm pretty happy, living in my
My own sweet time, living in my
I'm pretty happy, and I don't need your
Virus of the mind
Your virus of the mind

Well I went to this party thing last night
A lot of people I hadn't seen in a long long time
And they wanted to know about my life
But making me feel like it wasn't quite right
Like "Where's is your kids?" and "Where is you car?"
I said "I don't have either but I have a guitar"
And I ended up feeling like I was a freak
So I found some wine and something to eat
I talked to the dog to pass the time
I told myself "I'm doing just fine"
It's just a virus of the mind

I'm pretty happy, living in my
My own sweet time, living in my
Yeah I'm pretty happy, and I don't need your
Virus of the mind
Your virus of the mind

It's in the deep of your soul, it's on the tip of your tongue
It's the feeling you get, when you feel young
It's in the sound of a beat, it's in the base of your spine
It's in your gut reaction, yeah every time
But they tell you what you should have, they tell you who you should be
It's in the TV and ads and in the magazines
I'm kicking it off like a bug in the breeze
Cause is anyone out there inside me
I say "Is anyone out there inside me?"
I say "Is anyone?"


[Heather Nova]

En saknad liten maskin

En viss elektronikförsäljande affärskedja, som säger sej vara expert på sånna där prylar, har gjort mina senaste veckor en aning tommare. Jag lämnade in min mp3-spelare för lagning för ungefär en månad sen, å har ännu inte fått tillbaka den. Tunnelbane- å bussresorna blir längre. Promenaderna tråkigare. Å framförallt; mitt musikskapande å producerande hamnar i otakt. Nu ligger fem nyskrivna låtar här å bara väntar på att bli inspelade. Å fler lär det bli innan min musikmaskin åter är i rätta händer. Så det är väl bara att fortsätta skriva. Fortsätta skapa, andas, drömma...


I'm one of those girls who use to dream
Dream of summer days and starlit nights
Evening walks in moonlight

And maybe I expect to much
I somehow want my dreams to appear
Call me crazy, but is that really so weird?

Wind

There is nothing like a silent su m mer morning
So still you can almost hear the sky
And then it comes, whispering in the trees
Makes the branches dance, a shivering serenade

It's just a moment, a brief call, a whisper
And then suddenly silence again
There is nothing like a silent su m mer morning
And a breath from the dawning sky


Reflektioner från ett öppet sovrumsfönster en tidig junimorgon före soluppgång...

Heart and Shoulder

Wanna cry for you
Would it do any good?
If I rained for you
It would just be water
And the night's with you
And the storm's in your hand
And you're down and you're down
And I can't lift you

I'm powerless to change your world
I'm powerless to stop the hurt

I'll give you my heart, give you my shoulder
Give you my heart, give you my shoulder

Wanna run for you
Would it do any good?
If I flew for you
You would still be standing
And it's hard watching
'cause I'm part of you
And it's hard not to
Not to know what I can do

I'm powerless to change your world
I'm powerless to stop the hurt
I'm trying hard to be your tower of strength
I'm trying hard to bring you back to joy

When the night just cuts you through
And the dream is lost to you
When you're worried and confused
I will give you my heart give you my shoulder

[Heather Nova]